Toscana

När den långa sensommaren i Mellansverige sakta övergick till höst och naturen började klä sig i guldgula festkläder med flammande röda inslag, begav vi oss söderut för att på egen hand få uppleva det solmättade och böljande toscanska landskapet med dess medeltida städer, olivlundar, vingårdar och slingrande stigar, som kantas av cypresser och pinjeträd.

 

 

 

 

Må 051003

Avfärd vid 17.00-tiden från Skavsta. Ingemar blev visiterad. Skum typ! J Vi kom fram till Stansted ca två timmar senare och fick logi för natten i Downhall Country House. Efter lång väntan på transferbuss, åkte vi fyra personer med en mycket körglad ung man, som gasade vilt i kurvorna på den engelska landsbygden. Synd att det var mörkt, för de engelska husen, som skymtade i grönskan, såg mycket inbjudande ut. Vi hade bett om ett enkelt och hyfsat billigt logi, eftersom vi skulle flyga vidare till Italien tidigt nästa morgon. Efter en halvtimmes färd hamnade vi vid ett riktigt sagoslott långt ute i bushen, där portieren var som tagen ur en gammal engelsk TV-serie. Kyparna i den anrika restaurangen passade upp oss och såg till att vi fick njuta av god mat och perfekt service. De placerade t.o.m. servetterna i knäet på var och en av oss!

 

Downhall Country House Den exklusiva hissen på hotellet

 

Ti 051004

Efter 4½ timmes sömn blev vi väckta och körda tillbaka till Stansted, där var det min tur att bli kroppsvisiterad. J  Ett av Ryanairs flygplan förde oss vidare mot destination Forli utanför Bologna. Innehållet i min handväska hälldes ut på disken och såväl mobilen som MP3-spelaren blev genomlysta. I Forli var hyrbilen framkörd, så vi hade bara att packa in bagaget för att sedan påbörja vår Italienresa på egen hand. Ingemar hade köpt en navigator, som vi hade tänkt använda under Italienresan och även för att lättare hitta ut ur Forli, men nu visade det sig, att programmet för navigationen hade försvunnit. Det var ett minneskortsbyte, som i sista minuten hade orsakat den här incidenten. Nu fick vi försöka klara oss utan navigatorn och efter en liten felavkörning vid en avfart, var vi snart på rätt väg och kunde njuta av det toscanska landskapets skogsklädda, gröna och böljande kullar, som med sin skönhet bredde ut sig framför oss. Nu började de slingrande rallyvägarna över bergen mot Florens. Landskapet var bedövande vackert, men höjdrädd som jag är hade jag lite svårt för att inte påminna föraren om att det kom mycket tvära kurvor och att det stupade rakt ner vid sidan om vägen. Ingemar, som var genomförkyld, gjorde trots detta en suverän insats som förare. Högt uppe i bergen kom vi till en liten stad ”San Benedetto in Alpe”, där vi åt hemlagad ravioli med inbakad färskost och spenat, serverad med god ”fungi”, traktens svamp. Vi tog en kort promenad i den närbelägna nationalparken ”Parco Nazionale Foreste Casentinesi”. Vi hade hela den här dagen uppehållsväder och luften var angenämt varm. Framåt eftermiddagen nådde vi den högsta punkten på en av bergstopparna. Här passade vi på att njuta av den strålande utsikten och en mycket god cappuchino, innan vi påbörjade nedfärden mot Florens. Det var drygt tio år sedan jag besökte staden och under den tiden hade den vuxit åtskilligt och trafiken var betydligt tätare än tidigare. Det var som att komma till en ny stad. Efter kontakt med en resebyrå blev vi anvisade ett logi i utkanten av centrum. Det var långt ifrån lätt att ta sig dit i den livliga och okontrollerade trafiken. Efter en del incidenter kom vi fram till en gata, som verkade stämma med vår adress. Ingemar gick in för att kontrollera att vi hade kommit rätt. Efter en stund kom han ut med ett brett leende över ansiktet. Det visade sig att han hade hamnat hos några nunnor! Ja, försöka duger! J Vi hade alltså hamnat fel. Det var bara en vokal i adressen som inte stämde. Så noga är det väl inte! Den florentinska trafiken var inte lätt att köra i, men Ingemar klarade det mycket bra och så småningom fann vi vårt nattlogi, som ägdes av en medelålders italiensk gentleman. Vi hade en hårt trafikerad gata nedanför vårt fönster, men så småningom vande vi oss. Det kändes skönt att efter allt bilåkande kunna ta en promenad senare på kvällen. Vi kom så småningom ner till floden Arno och den där belägna bron Ponte Veccio med alla dess exklusiva guldsmedsaffärer. Vi var lite sena, så butikerna hade redan slagit igen för dagen. Vi fick nöja oss med att ta del av folklivet och njuta av diverse sång och musik på vår väg. Såväl vid bron som vid Piazza della Signoria hade diverse försäljare, musiker och konstnärer samlats.

 

En hisnande utsikt Ett böljande toscanskt bergslandskap
Staty vid Piazza della Signoria En av kopiorna av Davidsstatyn

 

On 051005

Efter en natts djup sömn blev vi väckta av vår pensionatsinnehavare, som serverade oss frukost på sängen. Efter att ha parkerat bilen i ett närbeläget garage, begav vi oss direkt till Galleria del´ Accademia, för att framför allt bese några av Michelangelos enastående skulpturer. Hans berömda ”David” är ett ”måste” i Florens. Hade vi vetat, vad som väntade oss, hade vi nog hoppat över detta konstgalleri. Kön för oreserverade insläpp var lång, mycket lång. Hela tiden hade vi, precis som alla andra, ett hopp om att det plötsligt skulle lätta i den långa kön. Vi väntade ca tre timmar, innan vi blev insläppta. Det första, som hände, var att Ingemar blev ordentligt visiterad ett flertal gånger, innan han blev insläppt! Så går det, när man har mycket smått och gott i sina fickor! J  När vi väl kom in, var vi så trötta efter allt köande, så vi nöjde oss med att bese skulpturerna. Är man bara en dag i Florens, gäller det att sovra! J Trots att det var oktober månad, var det fortfarande många turister i Florens. Utanför den magnifika katedralen, var det också ett flertal köer, så under vårt fortsatta flanerande nöjde vi oss med att bese det mesta från utsidan. Brochetta och ett glas vin smakade bra vid ett av de många caféerna vid Piazza della Signoria. Där blev vi sittande ett bra tag bland alla vackra skulpturer för att beskåda folklivet. Jag försökte att få lägga vår reskassa och lite till på ett vackert smycke i en av guldbutikerna vid Ponte Veccio, men fick inget medhåll! J Bortsett från några småskurar på kvällskvisten, var det uppehållsväder och en angenäm värme under hela dagen. I en liten kvartersrestaurang löste vi kvällens matproblem genom att äta god pizza och dricka ett par glas gott vin.

 

Santa Maria del Fiore (Il Duomo) Detaljer i rosa, grön och vit marmor
Del av Il Doumos vackra fasad Detalj från en av Baptisteriets vackra dörrar

 

 

 

To 051006

Den här morgonen blev vi åter serverade frukost på sängen och kände oss angenämt bortskämda med mycket god cappuchini och nygräddade croissanter. Bagaget var packat, så det vara att hämta bilen i det närbelägna garaget, för att fortsätta färden mot de gamla etruskiska medeltidsstäderna och byarna. Trots detaljerade anvisningar i våra manualer, körde vi fel och var plötsligt på väg mot Bologna. Visst hade vi läst, men vem kom ihåg sådana detaljer, när vi befann oss på motorvägen! Nu hade navigatorn behövts! J Det var bara att vända och börja om på nytt med sikte på Greve in Chianti. Snart märktes det, att vi hade kommit in i Chiantidistriktet. Oändliga vingårdar och olivlundar avlöste varandra. Vackra terrakottakrukor syntes utefter vår väg och tillverkades på många ställen. Kurvorna på vägen tycktes emellanåt vara 180` och avlöste varandra i snabb följd. Jag distraherade nog den skicklige föraren många gånger genom att påminna om att det stupade rakt ner och att det kom en ny kurva. Till slut gav även den mest höjdrädde upp och fann sig i situationen. När vi körde in i Greve di Chianti, som är huvudorten för vindistriktet, strålade solen från ovan och en ljuvlig fågelsång ljöd från många träd. Härligt att sitta ute för att äta en lättare lunch bestående av brochetta med olivolja, vitlök och tomater! Vi strövade runt en stund i Greve, köpte litet mat och en flaska lokalt tillverkat vin, innan vi sakta åkte en liten bergsväg för att söka logi. Efter att ha passerat Montefioralle, kom vi fram till ett landsbygdshotell. Där hade man enbart en lägenhet utan frukost att erbjuda oss och det var inte riktigt det vi var ute efter. Nu chansade vi och åkte en annan bergsväg. Så småningom kom vi uppe på bergskam fram till ett par sagolikt vackra hus, allt byggt i det vackra gula teglet från trakten. Här tog man emot turister. En vänlig ung man mötte oss, men det var tyvärr stängt för säsongen. Våra djupa suckar och besvikna miner borde ha videofilmats! Nu ställde vi kursen mot stadens turistbyrå, där en ung och tillmötesgående italienska hjälpte oss att få ett högt beläget boende, Pian del Gallo, där vi även kunde få frukost. Grusvägen dit var mycket lerig efter tidigare regn.Ett par vänliga damer tog emot oss, gav oss en flaska av husets rosévin och visade oss vårt stora vackra rum inrett i gammal toskansk stil. Det hade regnat mycket ända sedan i slutet av augusti, men den här kvällen var det uppehållsväder, vilket lämpade sig bra för en promenad i trädgården. Vindruvsklasar satt kvar på vinstockarna. Citroner hängde mogna på träden, stora päron, fikon och valnötter låg på marken. Ett flertal katter gjorde oss sällskap. Det blev ytterligare en tur in till staden, för att få lite mat. Vi hittade en liten utomhusservering vid det pittoreska torget, där vi inmundigade en lasagne och en ravioli.

 

Häger i floden mitt i Greve Vingårdar och olivlundar
En idyllisk syn Utsikt över Greves omgivningar

 

 

Fr 051007

Vi blev serverade god frukost med hembakad äppelkaka i det vackra vardagsrummet, innan vi begav oss ut på en sightseeing i trakten. Första anhalten på vår kurviga väg blev Radda, den enda av Chiantis städer, som är högt och vackert beläget på ett berg. Medan vi drack en cappuchini utanför ett litet café, började det sakta att regna. Vi tog en liten promenad genom de trånga gränderna, tittade på de gamla borgmästarnas vapensköldar i sten på ett av stadens palats, innan vi åkte tillbaka till Greve, för att därefter köra den mycket smala vägen upp till den högt belägna 1300-talsbyn Montefioralle. Vi trotsade regnet och gick två varv runt byns enda gata, som gick i en enda slinga. Den smala gatan med ett flertal gränder, påminde om Gamla Stan i Stockholm, men var betydligt mysigare. Vi hittade en liten pittoresk restaurang, belägen i ett medeltida hus och helt tidsenligt inredd, där vi provade ställets goda crostini. Åter tillbaka i Greve gjorde vi ett besök i det stora vinmuséet, inrett i en medeltida källare. Här fanns all tänkbar utrustning för vintillverkning och många hundratals olika Chiantiviner fanns för provsmakning. I Greve finns även distriktets största och mest berömda charkuteriaffär, Macelleria Fallorni, där mängder av skinkor och salamikorvar hängde i taket. Mortadella, vildsvinsprodukter och fårostar av diverse slag låg vackert framdukade. Trötta men nöjda med dagens utflykt dukade vi fram en picknick på vårt rum.

 

Vinmuséet och vinprovning i Greve "Vår" restaurang i Montefioralle
Macelleria Fallorni Vacker port i Montefioralle
Blomsterprakt i Montefioralle Gränd i Montefioralle

 

 

Lö 051008

Även idag serverades vi frukost och innan vi tog farväl av vårt värdfolk, köpte vi några flaskor av husets goda rosévin. Nu var det dags att ta farväl av det blomstrande Chiantidistriktet för att åka vidare mot Maremma, där vi hade bokat in oss för en vecka. Idag var inte vädret det bästa. Det småregnade mest hela tiden och bergkullarna låg oftast inhöljda i regnmoln. När vi närmade oss Volterra, började alabasterskulpturer att dyka upp efter vägen. Vi hade tänkt stanna till i det här området, men vi avstod p g a den rådande väderleken. Så småningom blev det böljande landskapet alltmer flackt. Vingårdar och olivlundar avlöstes av hög vass och pinjeskogar. För inte alltför lång tid tillbaka bestod det här området av träskmark, där malarian härjade. Så småningom anlände vi till Castiglione della Pescaia och Sole Maremma, som skulle bli vår hemvist under den kommande veckan. Vår lägenhet, som bestod av två rum med en liten köksdel, hade två terrasser båda med havsutsikt. Den ena vätte dessutom mot ett litet skogsparti, där vilda getter strövade omkring. Några getter såg vi aldrig, däremot djupa spår efter deras klövar. Vi anlände tidigt. Lägenheten var ännu inte i ordning, utan vi åkte ner till staden för att äta en lätt kvällsmåltid, men lite för tidigt enligt italiensk sed.

Utsikt över pinjeskogen Pinjetall
Sovande gräshoppa i rosmarinbuske Rosé Pian del Gallo

 

 

Sö 051009

Idag kände vi oss tämligen trötta efter allt resande och tog det därför lite lugnt. Vi tog därför en promenad ner till badstranden vid Medelhavet .Det var varmt och soligt och många badade. Efter en stund var vi sugna på något att äta, men inget av strandcaféerna var öppna. Till slut kom vi fram till hotell Riva del Sole, där vi åt lunchbuffé. Det blev ytterligare en tur in till staden framåt kvällen, då vi strövade runt i hamnen för att titta på dagens fiskefångst, vackra fritidsbåtar och folklivet.

 

Oktoberbad i Medelhavet Fiskafänge vid kajkanten i Castiglione
Fiskebåtar på väg in i Castigliones hamn Skymningen sänker sig över hamnområdet
Glittrande hav i solnedgång En magnifik syn vid dagens slut

 

 

Må 051010

Fortfarande kände vi oss lite trötta, så vi tog bara en kort promenad i skogspartiet ovanför vår bostad, där vi studerade några för oss okända, vildväxande och mycket färggranna frukter. Idag var det varmt och soligt. Vi passade på att ta ett bad i havet och la oss på varsin solstol. Jag fick lite bekymmer, för en envis svart stor gräshoppa ville absolut dela plats med mig. Vi tog en liten biltur till Punta Ala, där mängder av stora lyxbåtar låg i hamnen . De många hotellen var folktomma och det hela gav ett ödsligt intryck. På vägen låg massor av pinjenötter, som visade sig vara svåra att knäcka, så de fick ligga kvar. J

 

Hamnen i Punta Ala Gammalt och nytt i Castiglione

 

 

Ti 051011

Vi tycker båda om att vandra i skog och mark och idag hade vi beslutat oss för att göra en vandring i det stora naturreservatet Parco Naturale della Maremma. Vi hittade något, som liknade ett kommunalhus, där det visade sig att man ville ha en avgift på 60:-/person, för att vi skulle få ta oss in i området. Man skulle med största säkerhet kunna ströva här under flera veckor, men vi ville bara göra en kortare tur. Det fanns markerade leder och vi valde mellan en ”skogsvandring” och en ”blomstervandring”. Vi valde skogsvandringen. Vi strövade över en stor äng, som var bevuxen med vildväxande oregano och där betande hjortar befann sig i vår närhet. Allt var lyriskt vackert. Därefter började ett skräckscenario för min del, eftersom jag är mycket höjdrädd. Man skulle klättrande på en stege ta sig över en för mina ögon mycket hög stenmur. Ingemar påstod, att den inte alls var hög. J Ja, ja, man kan ju inte ha samma uppfattning om allt! J Skogspromenad! Jag tackar jag! En mörk s.k skog med marken täckt av bruna löv mötte oss. Här bodde vildsvinen! Det första vi såg, när vi kommit över muren, var en hjort, som ängsligt störtade sig över vägen framför oss. Den var mycket nära att halka omkull. Mina öron var på helspänn och långt uppe i en backe hörde jag ljud. Det knakade och brakade. Det var absolut minst ett vildsvin, som bökade. Ingemar hörde inget alls! Vi gick och gick och skogen såg lika ödsligt mörk ut överallt. I början fanns det en och annan markering, som ingav oss hopp om vi var på rätt väg. Jag spejade vilt efter vildsvinen. Markeringarna tog slut och vi befann oss lite på villospår i ett stort område. Man får inte vara dum! Jag markerade vägen med små vita pappersbitar av en pappersnäsduk. Vi hade väl läst ”Hans och Greta”! J Passade på att fotografera några små vildväxande cyklamen. Skogen var fortfarande lika mörk och övergiven. Till slut kom vi överens om, att försöka hitta vägen tillbaka. Bra med våra markeringar! Skräcken för vildsvinen gav vika en aning och vi började titta lite närmare på marken. En stensopp och åtskilliga små kantareller hamnade i ryggsäcken. Vi var på rätt väg tillbaka och konstaterade, att det nog inte hade varit så stort fel på min hörsel. Vägen framför oss hade nyligen blivit uppbökad! Det var en lättnad att komma på andra sidan av stenmuren, för att ta oss till bilen. Vi konstaterade, att man inte hade behövt betala för den här utflykten. Vi åkte vidare till Marina di Alberese, som ligger vid havet. Där mötte oss en strandkant, där erosionen hade gjort djupa ingrepp och döda pinjeträd befann sig såväl på stranden som i vattnet. En skabbräv, som dök upp vid vägkanten, var mycket angelägen om vårt sällskap. I det här området håller man  boskap av allehanda slag och råmandet från de vänskapliga ungdjuren hördes lång väg. Färden fortsatte mot Talamone, som ligger utanför naturreservatets södra del. Efter en cappuchini i den lilla hamnen, gick färden åter hemåt.

 

Vid början av vandringsleden Betande hjortar bland vildväxande ötrkryddor
Boskap med "åsnesvans"! Högväxande ljung

 

 

On 051012

Fortfarande fungerade inte navigatorn, men med en skicklig bilförare och en nyligen inköpt karta över Grossetoområdet, begav vi oss via Grosseto och Orbetello, som är beläget på en liten halvö i Medelhavet, ut till ön Monte Argentario. Den här ön har tre förbindelseleder till fastlandet. Vårt första mål var kuststaden Porto San Stefano, som nästan gjorde oss mållösa med sin skönhet. Solen strålade från en molnfri himmel och det vackert blåa Medelhavet, där en och annan båt gled framåt i sakta mak, låg spegelblankt utmed kustvägen. Husen i den lilla hamnstaden klättrade uppför bergsryggen. Innan vi fortsatte vår färd, passade vi på att äta en lättare lunch i en liten restaurang vid hamnen. Vi hade studerat kartan och sett att det skulle gå att åka runt ön. Skyltningen är inte alltid den bästa på de mindre italienska vägarna, som ofta är både smala, krokiga och mer eller mindre fyllda av parkerade fordon. Vi gjorde ett första försök att ta oss uppför en smal väg. Där visade det sig snart att det var byggnation på gång, så det var bara att försiktigt backa tillbaka för att leta efter en annan väg. Vi hade trott, att vägen skulle gå mer eller mindre utefter kusten, men det visade sig tämligen snart, att den löpte allt högre utefter bergssluttningarna. Det var ont om platser, där man kunde stanna till, men så småningom kom vi till en liten avsats, där en annan bil redan stod parkerad. En ung kvinna iförd penningbälte kom emot oss. Med gårdagens erfarenhet i åtanke, skenade genast min fantasi iväg och jag trodde att hon ville inkassera avgift för utsikten! J Det visade sig dock vara ett gäng unga schweizare, som kommit lite vilse. De hade en annan karta än vi och trodde med den som utgångsläge att det inte gick att köra runt ön. Vi visste dock bättre……trodde vi! J  Enligt vår karta gick det att komma runt. Vår tur fortsatte på den kommunala ringlande vägen, som så småningom visade sig föra tillbaka till kuststaden! J Det var bara att köra tillbaka, för att ta en annan avtagsväg. Vi ville ju runt ön! Så småningom slutade den kommunala vägen med en massa skyltar, som vi inte förstod mycket av. Någon återvändo fanns inte. Vägen blev allt sämre och kurvorna allt skarpare. Några som helst vägräcken fanns inte längre och på dalsidan stupade det rakt ner flera hundra meter. Vägen, som var mycket ojämn och enbart bestod av grovt grus och stora, vassa stenar smalnade om möjligt av alltmer. Stupen kom allt närmare. Utsikten var hänförande, men vem kunde njuta av den. När vi inte trodde att förutsättningarna kunde bli sämre, dök det mitt framför våra ögon upp en stor varningsskylt med några ord på engelska. Mycket farlig väg. Bilderna på skylten gick inte att ta miste på. Nu påbjöds 20km/tim som högsta hastighet. Stor rasrisk. Vi varnades för att vägrenen var mycket lös. Nedfallna stenar och grus låg överallt på vägen. En sak förstod jag ganska snart. Det var inte många bilar, som tog sig fram på den här vägsträckan. Måste tillstå, att det här var den värsta bergsväg, jag åkt på under hela mitt liv. Tur att det satt en rutinerad förare vid ratten. Till slut kom vi till en asfalterad väg och vi drog båda en suck av lättnad, när vi kom fram till Porto Ercole, som även den visade sig vara en liten vacker hamnstad. Vi lämnade snart ön och återvände till Castiglione della Pescaia. Gissa om cappuchinon vid en uteservering smakade bra! Efter en del inköp blev det middag hemma bestående av bl. a kronärtskockor, fisk, färsk spenat och pesto. Kaffet drack vi på terrassen mot skogen, medan vi lyssnade på cikadorna. Härligt att kunna sitta ute i fullmånens sken i kortärmade tröjor! Ett av dagens glädjeämnen bestod i att navigatorn åter fungerade tack vare kontakt med Telia.

 

Äntligen ett vägräcke! Stor rasrisk!

 

 

To 051013

Vi hade kommit överens om starta ganska tidigt för att göra utflykt till några av de medeltida städerna i den södra delen av Toscana. Med navigatorns hjälp åkte vi med lätthet genom Grosseto. I trakten av Castiglione domineras landskapet av diverse täta buskage, slingerväxter och paraplypinjeskogar. När vi närmade oss Grosseto såg vi mer av ett böljande slättland, där man odlar mycket säd och grönsaker. Vägen ringlade sig fram mot Scansano, där vinodlingarna och olivlundarna åter blev allt vanligare. Efter vägen växte på en del ställen massor av små cyklamen. Tur nog fanns det bromsar på bilen, för dessa måste ju bara fotograferas. J När vi ett flertal gånger passerade fikonträd, fungerade tyvärr inte bromsarna! Ibland hör bilförare så dåligt! J I Scansano slog vi oss ner vid en servering på Garabaldis torg för att dricka en cappucino och iaktta folklivet. Här åt vi den hittills godaste croissanten fylld med vaniljkräm. I den här bergsstaden verkade tiden mer eller mindre att stå stilla och man upplevde en gammeldags atmosfär. Den fortsatta färden gick på de kurviga, men väl underhållna vägarna till Saturnia, där en svavelhaltig källa med vatten springer fram ur marken. Det såg ut som trappstegsformade bubbelpooler, som var fyllda av badande människor. Vi nöjde oss med att doppa händerna i det svaveldoftande, varma vattnet. Vi hade ingen större badlust, utan fortsatte vår utflykt mot Pitigliano. Vi stannade till vid en av de få utsiktsplatserna, där en oförglömlig syn mötte oss. Omgiven av tre raviner reser sig en mycket brant bergstopp och på dess krön ligger den lilla staden, som ser ut att vara tagen ur en gammal sagobok. Allt ger sken av att vara hugget i ett enda stycke och det är svårt att se var berget slutar och var husen och murarna börjar. Allt går i ett och de vackra gulbruna nyanserna smälter in i varandra. Det är svårt att med ord beskriva den otroliga skönhet, som mötte oss. Man känner historiens vingslag och vi befinner oss i antikens tidevarv. Tiden står stilla. Vid bergets fot syns ett otal grottor, som förr var etruskiska gravar, men som numera används som källare till det utsökt goda vita Pitiglianovinet. Vi körde sakta in i den staden, där vi beslöt oss för att hoppa över alla museer, för att i stället ta en promenad runt staden och därefter äta lunch på en uteservering och samtidigt kunna njuta av atmosfären. Aldrig hade vi ätit en godare pizza! Den tunna knapriga Capriciosan var stenugnsbakad och fylld med späda färska kronärtskockor, tunt skivad mör skinka, svarta oliver, färsk svamp och färska tomater samt mozarellaost. Smaken förhöjdes ytterligare av ett glas vitt Pitiglianovin. Efter alla fina upplevelser var dagen ganska långt framskriden och vi var tämligen trötta, så det kändes helt rätt att återvända hemåt. En kortvarig regnskur svalkade nejden, men på kvällen kunde vi åter sitta på terrassen med en cappuchino och njuta av cikadornas spel och Medelhavet, som glittrade i månskenet.

 

Torget i Scansano Vildväxande cyklamen
Heta källor i Saturnia Sagostaden Pitigliano
Pitigliano Det goda Pitigianovinet

 

 

Fr 051014

Den här dagen blev en återhämtningsdag. Solen strålade redan tidigt på morgonen från en klarblå himmel och vi kunde äta frukost på terrassen iförda kortärmade tröjor. Det hade nog inte varit tänkbart hemma. Vi tog ett uppfriskande bad i Medelhavet och tillbringade några lata timmar på den närbelägna stranden. På eftermiddagen begav vi oss in till den lilla staden, för att utforska de äldre stadsdelarna uppe på höjden av ett berg. Här såg vi, att det fortfarande finns kvar en del träskmark i utkanten av staden. Vi var vid den här tiden tämligen hungriga, men någon mat var det inte att tänka på, för restaurangerna hade fortfarande stängt för siesta. Av någon anledning kommer vi alltid i otakt med landets seder och vi fick tills vidare nöja oss med en cappuchini och en croissant, innan vi begav oss ut på strövtåg i hamnen, där fiskebåtarna började komma in efter dagens arbete. Medelhavet glittrade förföriskt i skenet av den dalande solen. Stadens invånare och en del kvardröjande turister flanerade eller satt och diskuterade dagens händelser. Luften var härligt ljummen och kvällen förödande vacker. Vår enda uppgift var att njuta av allt det goda, som kom i vår väg. Båda var vi fortfarande iförda kortärmade tröjor och Ingemar bar dessutom shorts. När klockan närmade sig 19.30 sökte vi upp en restaurang, som ägs av en bekant kvinnas f d man. 

 

Solnedgång i hamnnen Gränd i det äldre Castiglione
Utsikt över inre hamnen i Castiglione Fiskafänge

 

 

 

Lö 051015

Efter tidig frukost på terrassen och inpackning av vårt bagage, befann vi oss snart på väg mot Piombino. Efter diverse funderingar och förfrågningar, hittade vi så småningom rätt färja till Elba. Vi hade inte reserverat någon plats på båten, men det gick bra att köpa biljetter direkt vid färjeläget. Solen strålade från en klarblå himmel och Medelhavet låg nästan spegelblankt. Resan till Portoferrario, som tog en timme, tillbringade vi med att sola på däck, samtidigt som vi tittade på mötande båtar. Lufttemperaturen var angenäm, så det räckte även idag med kortärmat. När vi närmade oss Elba, kunde vi konstatera att den här ön består av åtskilliga mycket höga, spetsiga berg och djupa dalar. Skönt nog var den kurviga vägen, som ringlade sig upp- och nerför branterna asfalterad och väl underhållen. Det krävs en bra bilförare med god körvana för de här vägarna. Den frodiga växtligheten, som ofta hängde högt över vägen, var så tät, att den emellanåt mer eller mindre skymde solen. Här domineras växtligheten av olika lövträd och buskar. Däremot såg vi inte så mycket av paraplypinjeträd, som på fastlandet. Fikonträd och äkta kastanjeträd växer vilt efter vägarna. Synd att kastanjer är så tunga! Här kunde man plocka så mycket man ville. Även massor av fikonkaktusar växte utefter bergsväggarna. I Marciana Marina gjorde vi en liten kaffepaus, innan vi fortsatte mot S.Andrea och hotell Ilio. Våra trevliga hotellbyggnader låg inbäddade i lummiga och välskötta trädgårdar, där naturen helt hade fått ange tonen. Citroner och sharonfrukter hängde utanför våra fönster. Fåglar sjöng sin välkomstsång i träden. Stora krukväxter i terrakottakrukor smälte in i den övriga växtligheten. Här har man gått in för ekologiska odlingar och genomgående naturvänliga material. Efter att ha packat upp det nödvändigaste på rummet, tog vi en promenad ner till den närbelägna stranden, där ett fåtal människor fortfarande njöt av kvällssolen. Några av ortens inbitna fiskargubbar, kom gående ut på berget, för att försöka fånga ett bidrag till kvällsmaten. En och annan rodde även ut med sin båt. En liten kontaktsökande svart katt visade sig vara en mycket duktig bergsklättrare, som med lätthet tog sig uppför en brant och eroderad bergsvägg. Middagsmaten på hotellet skulle serveras kl. 20.00, men eftersom vi hade slarvat med lunchen idag, men var vi tämligen hungriga, fast kl. bara var 17.30,  Vi slog oss ner på en strandbar, beställde en flaska vatten och ett par varma korvar, som serverades i ett välsmakande uppvärmt bröd. Förrätten på hotellet bestod av en rejäl portion pasta med en god sås innehållande skinka och färsk sparris. Som huvudrätt hade vi valt fisk med blandad sallad. Efterrättens fruktsallad smakade utmärkt.

 

Vackra Elba! Ord är överflödiga!
Hotell Ilio Den vackra trädgården vid Ilio

 

 

Sö 051016

Efter en riklig frukost på hotellet, tog vi en promenad på de kuperade bergsvägarna. Himlen var klarblå och luften redan varm, så jackor kändes överflödiga. Morgondaggen glittrade i solskenet, där vi hänförda av naturens skönhet strosade fram i den nära nog tropiska naturen. Fåglarna sjöng, en och annan katt gjorde oss sällskap och små ödlor kilade framför fötterna. Växligheten var förödande vacker. Detta kändes som skapelsens fulländning. Stora pelargonior, hortensior och andra för oss vanliga krukväxter exponerade sin skönhet efter vägkanten. Aloe Vera och ”Svärmorstungor” reste sig pampigt på bergsväggarna. Slingerväxter spred sin grönska i allt, där de kunde få ett fäste. Det var som att gå i ett växthus. Några små förvildade vindruvor släckte törsten. Elba är otroligt vackert. Efter en liten siesta och en lätt lunch på en bar, gick vi ner till stranden. Det salta och helt klara vattnet var angenämt varmt. Gissningsvis var vattentemperaturen ca 20 grader. Vi ångrade, att vi inte hade skaffat dykarglasögon och snorkelutrustning. Ett par större motorbåtar låg länge förtöjda en bit ut i havet. Efter ett uppfriskande bad, satt vi länge i eftermiddagssolen och tittade på fritidsfiskarna och dykarna, innan vi drog oss tillbaka till vårt hotell, för att fortsätta att njuta av dagens återstående solstrålar på terrassen.  

 

Tropisk grönska på Elba Färgsymfoni

 

 

Må 051017

Vi vaknade av skottlossning på någon av skogshöjderna. Var det kanske vildsvinsjakt? En granne hade börjat hugga ved och ytterligare någon annan borrade. I vilket fall som helst var det dags att gå upp för att äta frukost, eftersom vi ville ge oss av så tidigt som möjligt på morgonen. Himlen var till stor del täckt av moln och bergen låg delvis i dimma. Färden gick snart mot färjeläget i Portoferrarrio. Högt uppe i bergen passerade vi flera områden, där vägen var översållad av nedfallna kastanjer. Jag lyckades få bilföraren att stanna, så jag kunde plocka med några av de glänsande, mogna frukterna. De ätbara kastanjerna låg 4-6 stycken i sina stora taggiga höljen. Vi var ute i god tid och beslöt oss för att göra ett kort besök i Porto Azurro, där en cappuchino smakade bra före båtfärden mot fastlandet. Vi gick förbi en affär, som sålde utsökt vackra skor och väskor. Jag förälskade mig i flera väskor och gjorde mitt bästa för att få ta hand om vår gemensamma kassa, men lyckades inte! J Himlen var nu helt grå. Vi anlände till hamnen i Portoferrarrio kl. 12.05. Ingemar gick till biljettluckan, för att köpa biljett för överfärden, men kom besviken tillbaka. Nästa båt skulle gå först kl. 17.00. Efter en kort diskussion, insåg vi att det måste ha blivit ett missförstånd. Mycket riktigt! Nästa färja gick kl. 13.15 och vi drog en lättnadens suck. När vi anlände till Piombino regnade det, men vad gjorde det, när vi satt i bilen? Vi åkte i riktning mot Volterra. Regnmolnen gav så småningom vika och det böljande bergslandskapet bredde åter ut sig. Den medeltida bergsstaden Volterra, som låg högt uppe på ett berg, visade sig vara tämligen stor och svår att orientera sig i. Här uppe var det så kallt, att vi var tvungna att ta på oss jackorna, innan vi slog oss ner på en uteservering för en lättare måltid. Vi hade fortfarande en del att utforska i Chianti Classicoregionen, så när eftermiddagen led mot sitt slut, beslöt vi oss för att övernatta i ett nobelt 1700-talshus, Villa Belvedere, som tidigare varit residens åt en österrikisk furste. Vårt rum, som var tidsenligt inrett, hade tjocka vitmålade väggar och framför det lilla fönstret, som var försett med luckor, hängde vita handbroderade gardiner. En lättare måltid bestående av hemmagjord ostfylld pasta med mycket god tomatsås förgyllde kvällen.

 

Porto Azorro på Elba Färjan Elba-Piombino
Volterra Servering i Volterra

 

 

Ti 051018

Inte är det varmt i gamla 1700-talshus! Tur att det fanns flera filtar! Fönsterrutorna i sovrum och badrum var alldeles våta på insidan, när vi vaknade. Det var lite ofattbart, att vi två dagar tidigare hade badat och solat vid Medelhavet. Efter frukost gav vi oss av för att utforska ytterligare närbelägna medeltida städer och byar. Även om vägarna fortfarande slingrade sig fram, blev det böljande landskapets kullar allt lägre. Bortsett från vin, odlar man här mängder av grönsaker och säd. I den här regionen hade höstfärgerna börjat sätta sin prägel på landskapet. Det mesta var redan skördat och den nyplogade jorden lyste vackert rödbrun. Vår första anhalt var den lilla muromgärdade byn Monteriggioni. Vägen upp mot muren, som var kantad med stora lavendel- och rosmarinbuskar, ginst och mindre olivträd, är med största sannolikhet mycket vacker på våren, när allt detta blommar. Uppe i byn ville man ha betalt för att vi skulle få gå på muren. Inte betalar man för att riskera livet! J Färden gick vidare till Siena. För att hitta in till stadens centrum, använde vi navigatorn. Den gav oss exakta instruktioner om hur vi skulle köra. Vi vred oss av skratt, när vi plötsligt stod framför bommen till en stor avgiftsbelagd parkeringsplats, som visade sig ligga helt nära alla turistattraktioner. Nog är det bra med en navigator! J Vi promenerade sakta mot det berömda torget Piazza del Campo, där vi slog oss ner mittemot Palazzo Pubblico med en cappuchino för att studera det livliga folklivet. Mängder av turister var i rörelse. Det finns många sätt att tjäna pengar på! J Vi såg en man iförd röd basker, som gick runt i folkhavet och roade cafégästerna. Obemärkt kopplade han fast en kvinna med hundkoppel, visade ibland ett gult eller rött kort, sprutade vatten på ett par, så att de trodde att något kom från de förbiflygande duvorna, satte sin basker på en annan mans mössa etc. Han framkallade många glada skratt. Därefter gick han runt och samlade in pengar. Vi fortsatte vår promenad förbi det berömda café Nannini och kom fram till domen, där det utvändiga restaureringsarbetet var i full gång. Många museer låg här och det hade varit lätt att göra av med mycket pengar enbart på inträdesavgifter. Vi var ganska trötta och återvände i st. sakta till bilen för att fortsätta vår färd mot den muromgärdade staden San Gimignano. Av de tidigare ca 70 tornen återstår idag 14 stycken. Det lilla torget med sin medeltida brunn var i det närmaste fylld av turister. Efter en kopp kaffe och en mycket god glass åkte vi åter till hotellet.

 

Torgbild från Monteriggione Medeltida kyrka i Monteriggione
Piazza del Campo i Siena Restaurering av domen i Siena
Några av tornen i San Gimignano San Gimignano

 

 

On 051019

Idag var det åter resdag. Det var dags att bege sig i riktning mot Forli. Den här gången lyckades vi med lätthet ta oss genom Florens med hjälp av navigatorn. De skogsklädda bergen på vår väg låg idag delvis i dimma och naturen hade börjat klä sig i höstfärger. Vid en kaffepaus långt uppe i bergen, visade caféinnehavaren den nyskördade svarta tryffeln, han hade till salu. Hotell Marta i Forli fick härbergera oss under natten. Det var ont om parkeringsplatser och det rådde parkeringsförbud på gatan utanför hotellet. Detta lilla problem löstes galant av hotellinnehavaren, genom att han skrev en liten lapp med hotellets namn, vårt rumsnummer och bilnummer. Denna sattes sedan innanför bilrutan. J Den här kvällen regnade det, men vi trotsade vädrets makter. Med paraplyet i högsta hugg uppsökte vi ett matställe, där vi för sista gången under den här resan åt en god pizza. Vi gjorde av med ganska mycket av de goda olivoljorna, som ställdes på bordet.

 

Toscanas dimhöljda kullar Toscana i höstklädnad

 

 

To 051020

Väckarklockan ringde tidigt. Hyrbilen skulle lämnas tillbaka, innan vi checkade in på flygplatsen för färd mot Stansted i England. Där hade vi bara en kort paus, innan det var dags att åter checka in för färden mot Skavsta. Vår sköna Italienresa hade nått sitt slut och med många vackra minnen återvände vi hem.  

 

Tillbaka till första sidan